Hur gick det sen?

Posted in Uncategorized on februari 6, 2011 by nitasilverspjuth

Nu sitter jag här och begrundar mina insatser under 2010, resultatet är inte så dumt. Tack vare att Malin Ewelöf och gänget på Optimore med Mikael Mattsson i spetsen trodde på min förmåga lyckades jag springa Göteborgsvarvet 2010. Det var en svettig resa dit men helt klart värt besväret.

Hur tränar jag idag? Har jag satt några nya mål?

Från att från början inte ha tränat löpning nästan alls har jag gått till att springa mellan 4-8 km varje gång och nu vintertid har det bara blivit 1-2 gånger per vecka. När vädret blir bättre kommer jag att springa 2-4 gånger för det är så skönt! Jag trodde inte att jag skulle bli biten men det är en bra träningsform som ruskar runt kroppen. Jag är inte så bra på att utmana mig själv i längd och i kondition och borde väl gå med ett tränargäng för att förbättra mig men dit har jag inte kommit än.

Jag har inget nytt stort mål i sikte, inget Göteborgsvarv och ingen maraton men Vårruset har jag anmält mig till. Jag har också bestämda tränardagar för vårterminen och det är måndag, onsdag och lördag, minus eller plus någon extra gång i veckan.  Jag skulle vilja ha ett större mål än så här och arbeta mot men det får jag fundera lite till på hur det skall se ut.

Sammanfattningsvis är att det är bra att spänna bågen och sätta mål, man klarar mer än man tror och på köpet får man fysisk och psykisk styrka. Så nu fnular jag på nästa etapp.

Vi ses i spåret!

Annonser

Fy tusan!

Posted in Uncategorized on maj 22, 2010 by nitasilverspjuth

Jag kom i mål på 2.51.

Vilken resa, det värsta jag gjort. Jag trodde jag skulle brinna upp, bajsa ner mig, svimma flera gånger, kräkas och dö.

Varmt, det var så fruktansvärt varmt, jag var helt slut redan efter 5 km, kroppen fick inte tillräckligt med vätska så jag svullande upp som en korv. Jag blev bajsenödig av sportdrycken och min prestationsångest gjorde sig påmind kraftigt eftersom det inte gick att springa i något speciellt tempo. Jag ville kräkas och kände mig svimfärdig under hela öknen som var på Hisings sidan vid Eriksberg.

Min mentala styrka var i gungning, jag hade en dialog med mig själv hela tiden, nu lägger jag av, nej det gör du inte, du kämpar på, nej jag orkar inte en meter till, jo det gör du visst, bara lite till, nej jag kommer aldrig att fixa detta, jo om du så skall gå i mål så skall du dit, så där höll jag på, Gud så tröttande det var.

Jag tog sista biten från Linneplatsen , genom Slottskogen och upploppet på ren vilja, där var många stupade utefter vägen, så jag tog det mycket lungt. I målområdet väcktes alla sinnen och muskler till liv och att få springa i målfåran med alla människor vid sidan gjorde att jag kände mig grinfärdig, inne på ”stadion” var det som jag flög och jag var så fruktansvärt nöjd och glad!

Jag fick min medalj, en banan, kexchoklad och sedan raka vägen till en bajamaja.

Nu har jag ont i rumpan, benen är lite stela, två tånaglar har rykt så det gör ont men jag sitter med medaljen framför mig och ler.

I did it!

Positiv vånda!

Posted in Uncategorized on maj 21, 2010 by nitasilverspjuth

I förrgår ca 3.5 km i ett lufsande tempo utefter kanalen…

Kolhydrater och godis…

Inköpta knäskydd och compeed…

Ont i magen när jag ser det blåa strecket i gatan…

Nerladdad ny musik…

Känslor av lycka och rädsla…

Det är nära nu, kl är 21.03 och det är den 21 maj.

Jag har startnr 12473 och tid kl 13.55.

Nita, good luck!

Nu tar jag det lite lungt

Posted in Uncategorized on maj 16, 2010 by nitasilverspjuth

Tre kilometer i fredags och tre kilometer idag, jag känner på formen och den är okey. Jag behöver hålla igen lite nu och bara köra småpass, jag känner det på kroppen att den bara vill lite i taget. Det positiva är att tre km känns som en ”walk in the park”, mot förut. Det negativa är att nu måste jag upprätthålla den nya livsstilen och det innebär kanske att jag behöver jogga minst 3 gånger/vecka minimum 6 km. Usch, vad bra!…

Ladda med kolhydrater denna veckan, det är väl ungefär som jag äter normalt sett då… jag är inte salladstypen. Den 22 maj är snart, tur att jag har mycket att göra på jobbet denna veckan så jag inte hinner vara så nervös.

Eller?

Vad händer nu

Posted in Uncategorized on maj 14, 2010 by nitasilverspjuth

I måndags var det Vårruset.

I dag, tre dagar senare behöver jag fundera på nästa träningspass. Under tre dagar har jag tagit det lungt, inte tränat, joggat eller ens tänkt på träning, jag har inte orkat.  Det har varit en intensiv träning i tre månader för min del och luften gick ur mig efter måndagkvällens löpning på Vårruset. Jag undrar nu om min mentala styrka skall räcka, min vilja att gå i mål på Göteborgsvarvet? Jag undrar om det är vanligt att man går upp och ner i positivitet och mental kraft när man skall nå uppsatta fysiska mål eller om det är jag som är trögfattad? Jag undrar också varför det är så viktigt att jämföra sig med andra, att ha något att förhålla sig till. Är det ett hinder eller en möjlighet att veta vad andra gör eller gjort?

Jag behöver nog sätta upp ett nytt mål för att jag inte tvärt skall lägga av efter varvet frågan är bara vad? Skall jag anmäla mig till varvet 2011 eller skall jag ha något annat mål? Jag vet inte det ännu, jag vet bara att jag har en gång kvar på min inköpta Personlig Tränare tid, troligtvis får jag använda den till mental träning och nya målsättningar.

Mitt syfte med att kasta mig in i detta fysiska livsprojekt, att anmäla mig till Göteborgsvarvet, var att lära mig mera om min förmåga att sätta fysiska och metala mål och att bevisa för mig att det går att ta sig igenom omöjliga hinder (de som spökar i min hjärna), att tänka positivt, att få en vitalare hälsa och att våga sätta mål för att kunna ta ansvar för att nå dem (=uthållighet). Frågan är om jag lärt mig eller tagit till mig allt detta ännu, det tar nog lite längre tid än tre månader. En sak är klar och det är att jag behöver stödet av andra människor för att klara en så stor förändring i mitt liv. Än så länge har inte min egen vilja fattat fullt ut varför jag skall tänka och göra annorlunda än förut.

Nu skall jag ut och jogga mina 3 km och sedan äta en hemmalagad god lunch.

Min första medalj!

Posted in Uncategorized on maj 10, 2010 by nitasilverspjuth

Nu sitter jag i träningskläderna och skriver och jag har en liten medalj som heter Vårruset bredvid mig, knappt 5 km på 28 min! Det är ju faktiskt rätt bra med tanke på att jag tog mig runt 3 km på ca 35 min i februari… en klar fysisk förbättring.

Vilken skön och pirrig stämning det är med tävling, lite kaos, musik, massor av folk och extra adrenalin, Slottskogen kryllar av tjejer. Det var bra att jag fick pröva att sätta på mig nummerlappen, knyta dubbelknut på skorna, göra uppvärmning till go musik, känna draget av springsugna människor, försöka dricka vatten under loppet (när kroppen bara inte kan ta emot det) ett ”litet” Göteborgsvarvet. Respekt säger jag bara. Kan jag ta mig runt Göteborgsvarvet på ca 2,5 tim så är jag oerhört nöjd, sådär lät det verkligen inte i februari, då var jag inne på 3,5-4 tim, en klar mental förbättring.

Tävlingssugen, förväntansfull, lite upprymd, kontroll på känslorna men närvarande i allt ståhej i och runt Slottskogen. En känsla av att vara mycket mer positiv och framför allt tänker jag att saker och ting är möjligt! Jag skulle till och med kunna bestämma mig för att bestiga Mount Everest, om jag ville det, och börja agera mot det målet… Shit! Det har hänt mycket på det känslomässiga planet med rädslor och hinder i min väg. En klar förbättring sedan februari.

Sammanfattningsvis så här långt, har arbetet varit värt mödan? Absolut!!!!

En tår i ögat, av stolthet

Posted in Uncategorized on maj 9, 2010 by nitasilverspjuth

Igår vid 11-tden på förmiddagen hade jag ångest, vånda, gick fram och tillbaka var nervös i största allmänhet. Varför? Jo jag hade ju bestämt att jag skulle jogga 15 km på lördagen och nuförtiden när jag har bestämt mig så brukar jag genomföra det.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle förbereda mig inför träningen, skulle jag äta eller inte? hur mycket? När skall jag börja passet, kommer jag att orka detta? Hur kommer jag att må efteråt? Tänk om jag skadar mig? Hur blir det med min sträckning, kommer jag att bli besviken… ja det var många tankar i huvudet.

Några dagar tidigare hade jag funderat på var jag skulle springa och kom fram till att jag känner mig trygg med min 3 km runda i Ruddalen. Jag sprang (läs joggade) den 5 gånger. Det tog ca en och en halv timma, lite dygt…

Förvånad var jag över att det mentala tillståndet spelade så stor roll på hur joggingen gick. När jag kunde släppa själva kroppen och bara förlita mig på flödet och tänkte på roliga ting så gick det smidigt men när jag kände benen och tänkte -hur skall detta gå?! då blev det tyngre. Detta är verkligen ett bevis för mig på vilket sätt det mentala babblet spelar in i vad jag än skall göra. Om jag tror att jag kan eller om jag tror att jag inte kan så kommer jag att få rätt.

Efter passet kände jag mig mycket stolt, jag fick en tår i ögat, mycket glad och överraskad att jag hade sprängt ytterligare en gräns och en förutfattad mening om vad som går att göra och inte. Detta är en upplevelse jag kommer att ta med mig hela livet. Min illusion om att livet är begränsat har funnits hos mig väldigt länge men det är väl dags att ändra på det nu.  Jag träffade Gunde Svahn en gång på en kurs och han sa hela tiden att -ingenting är omöjligt! jag trodde honom inte då men nu.

Idag är hälsenorna, knäna och rumpan de kroppsdelar som är lite ”stela” men inte benen som tur är, imorgon är det Vårruset, hualiga!